Anna i Sandared

Så var det dags för familjens överhuvud att fullgöra sin årliga plikt: Att ge sig ut och hugga en julgran! En julgran är inte bara ett litet barrträd som man bär in som motivator för extra dammsugning. Nej, en julgran är en manifestation av julandan och den glädje och värme som man upplever vid julfirandet i kärnfamiljens sköte. Ni som har sett "Ett päron till farsa firar jul" vet var jag menar. Nåväl, att ge sig ut i Sandaredsskogarnas snötyngda mörker och vidsträckta myrar där troll och vettar och annat otyg bor är något som måste göras så det vara bara att stryka grävlingfett på stövlarna, stoppa hartassen i fickan och lägga några katthår på vänster axel och så iväg. Efter en tids vandrande bland ruskigt fula granar hittade jag en som såg ut att kunna vara värdig. Men så drabbades jag av julgranssyndromet vilket är svårt att drabbas av mitt ute i skogen när det  börjar skymma. Julgranssyndromet är den medicinska termen för beslutsångets grundat på det klassiska faktum att så fort man valt ut en och "vritt i kull" den så vänder man sig om och hittar direkt en annan som är mycket bättre. Det kan drabba en överallt, i klädaffären, på jobbet, på krogen...
Jag letade i alla fall vidare och mycket riktigt så hittade jag en finare gran. HA! Rutinerat av mig att ha is i magen. Granen avverkades och släpades hem. Väl inne i garaget så bad jag Anna att komma ut för att ge sitt första (och berömmande) utlåtande. Anna komer ut i sin mysstass och röda foppatofflor, sätter händerna i sidorna och synar uppifrån och ner och säger:
-Jaha, där har vi ju en...liten gran.
-Vaddå, säger jag??!!
-Ja, alltså den är jättefin.
-...eller hur...

I morgon ska granen in och pyntas i alla fall och då blir det grejer. Alla vet ju att även rätt grova skavanker kan döljas med lite spackel och dekoration.



Julgranspynt i morgon alltså. Häng med!


//C