Anna i Sandared

Nyårsafton tjugolaxnio och sista dagen på nollnoll-talet. Helt otroligt att det var tio år sedan man satt lätt vinfryntlig och med kännarmin gaggade med kompisarna om milleniebugg, stängningen av Barsebäck, EMU, skolmassakern i Columbine och att Ford köpt Volvo PV för i runda slängar 50 mdr pengar! Ett stycke svensk industrihistoria försvinner, eller vad?! Skulle skiten flyttas utomlands? Vi mindes ju alla när Arendalsvarvet föll 1988 och horder med arbetslösa drog genom Göteborgs gator. Åtminstone var det någon som med säkerhet sett en avsigkommen stackare nere på Café Rôva på Järntorget som sluddrat något om att han jobbade på Varvet. Nja, så illa trodde väl ingen att det skulle bli. DOTCOM-bubblan höll på att blåsas upp för fullt, '90-talets Grilljannar (sedermera Stekarna) drack skumpa som aldrig förr och folk surfade på lika glatt och planlöst på internet trots Uusmanns profetia om motsatsen. Nya tider - Nya möjligheter. Nytt millennium för fan, allt låg framför oss!!
31:a december 1999 ja... då hade jag och Anna precis flyttat till Lotsgatan i Majorna och jag skulle börja på Chalmers efter nyår. Sedan dess har det rullat på uppåt och fram till den höga ställning i som man numera har i samhället.  Ett och annat mollackord har man slagit på spelet, men för det mesta har det varit stämt i dur får jag säga!

Årets vackraste dag vädermässigt vågar jag nog påstå; 20 cm snö, gnistrande kallt, klar himmel och solsken. Det är som en tavla av Jenny Nyström. Jag kunde inte låta bli att ta ett par bilder på kåken.






Rent tekniskt är min pappaledighet över nu! Blandade känslor där, skönt att komma igång och jobba igen, men det har varit extremt fint och mysigt att kunna vara med Clara så mycket jag har velat. Svårt att sätta fingret på något speciellt med hennes utveckling för jag har inget "fingerprint" - som man säger - på hur hon var i början av november, men rakt över så har det hänt jättemycket och idag så går hon jättebra och pratar mycket (på sitt egna språk) och hon klättrar! Hon klättar på allting så man får ju hålla ett öga på henne för hennes konsekvenstänkande är definitivt inte välutvecklat! Det bästa varje dag att ta upp henne ur sin säng när hon vaknar på kl. 7 morgonen; Den lilla, glada människan som ler och skrattar och sträcker upp armarna och vill bli upplockad. Magiskt!

Jaha, detta är sista blogginlägget för i år kära läsare så ha en riktigt trevlig kväll- som flickan sa- så hörs vi igen på andra sidan.

Gott slut och gott nytt!

//C

Clara susar runt och säger nej med hög stämma till det mesta. Glömmer jag att stänga badrumsdörren så hämtar hon diverse saker och slänger ner i badkaret. Det går väl an sålänge det inte finns vatten där i. Annars har det inte hänt så mycket idag vi värmer oss vid kaminen. Vi tog en kort tur ned till stan för att köpa en fuskpolo till Clara

Jaha, vad har en sån titel i ett blogginlägg att göra månne? Egentligen ingenting... Möjligen är det Tarantinos pikanta lilla felstavning eller så är det att det är en förgrymmat  bra rulle. Hur som helst så var det av någon anledning som det uttrycket som dök upp i huvudet tidigt i morse när jag observerade alfahannarna Fritz och Morgan utföra en variant på morgonhälsning: Båda stolpar in i köket från var sitt håll och går mot varandra som om de ska mötas och passera. De sniffar varandra på nosen och går ett par steg till, då gör Fritz sin numera klassiska manöver, han snor runt och försöker bita Morgan över ryggen. Morgan är ju dock inte dummare än att han anar faran (han har ju blivit biten på det sättet förr om man säger..) så han snor runt så att Fritz missar och nafsar honom i svansen i stället och samtidigt klipper Morgan till Fritz med en vänsterkrok så det säger "floff". Båda två stannar upp och stirrar rakt ut i universum som katter brukar göra när det inte vet vad de ska göra och glider sedan iväg åt var sitt håll med ryckande svansar. Båda som stora segrare!

Ok, julafton är överstökad och så även juldagen. Är det någon mer än vi som är trötta på julmat redan? Juuulskinkaaa...*Gaaahhh* om man ska skicka mat till svältkatastrofer så borde vi skicka julskinka för de räcker ju f*n i evighet! Med risk för blasfemi så undrar jag om det var julskinka och inte fisk och bröd som Jesus mättade de femtusen hungrande med den gången...
Vi har i alla fall haft en härligt skön och slapp jul precis som vi ville ha det och Clara har fick en massa julklappar som hon har mycket glädje av. Sin Bobbycar tycker hon är rikigt kul, men hon är fortfarande lite kort i rocken för att kunna köra själv ordentligt.



Clara satt och mös en stund i går i sin nya fina badrock. I bakgrunden ser vi "ffsss" (Fritz alltså).



Vi har också konstaterat att vi har fått så många fina julkort, men inte skickat ett enda. Inglorious basterds! Beklagar detta och säger samtidigt STORT TACK till alla er, våra fina och kära vänner som anstränger er och skickar ut dessa små tomtebloss av vänlighet.


//C

God Jul kära vänner! Idag är det äntligen julafton med skinka, glögg och annat gott. Clara vaknade punkligt klockan 07:00 och hon stötte girigt sin morgonvälling i våra sängar och vi fick oss en liten mysstund hela familjen. Den bästa julklappen! Efter ett litet tag tröttnade Clara på julmys och drog igång sin sedvanliga terror under sin devis - "River i allt överallt!". Hon till och med smet ut från sovrummet och stängde dörren. En sån händelse skulle ju mamma och pappa kanske kunnat utnyttja om det inte varit för att det smällde och brakade utanför så att man kunde tro att hela tyska armén marscherat in...
Nåväl, Clara fick sin lilla julstass på sig och hon lät sig välvilligt fotograferas under granen med en julklapp.



Tjocka släkten kommer vid halv ett. Vi får väl se om det blir någon pulkaåkning innan dess. Vi åkte lite igår, men det var ingen höjdare enligt vissa...




GOD JUL!

//C

Skönt att ha fått granskrället på plats! Väldigt påfrestande att hitta en bra plats och samtidigt ha Clara hängande i benet. Av någon anledning så underskattar man alltid utrymmet som julgranen kräver. Ett tag tänkte jag ge upp och leja bort skiten och casha in på ROT-avdraget, men till slut så fick jag till det. När barrmaskinen var placerad så skulle den riktas för att stå lodrätt, något som inte låter sig göras helt utan vidare. Av någon anledning så är julgransfötter alltid 1) Lättare än granen och 2) Har en liten fotarea. Detta är naturligtvis helt fel ur en statikers synvinkel och medför att foten ger ett väldigt litet hävningsmoment om granen håller på att välta. Den kommer säkert att välta någon gång för antingen så drar Clara omkull den eller så klättrar katterna i den som de gjorde förra året då Fritz fick ett psykbryt och jagade Morgan så att han vettskrämd hoppade rakt upp i granen som välte och allt vatten rann ut. Två gånger hände detta! Då hade båda katterna en "nära-döden-upplevelse" kan jag säga! Nåväl, med grundarbetet gjort så var det dags att börja klä granen och förväntasfull släpade jag fram de båda flyttkartongerna innehållande osorterat högtidspynt och skred till verket. Vad gjorde Clara under tiden, undrar någon? Jo, det kan jag tala om, jag hann knappt inte mer än öppna lådorna och börja plocka fram ljusslingorna innan hon dök ner i en av dem och började riva. De små armarna gick som ett skenande pater noster verk och julgranskulor,  presentsnören och allsköns skit for ut på golvet. Hon blev arg när jag plockade bort henne ur lådan, men hon sken upp så snart det blev dags att sätta ljusen i granen. Hon menar ju väl, men ni vet hur det är att få "hjälp" av någon som vill, men inte kan... Hur som helst, vi fick till ljusen rätt bra till slut tycker jag. Glitter, kulor och en liten tygtomte som någon gjort i slöjden åkte upp i granen. När jag höll på att klä granen så såg jag i ögonvrån hur Clara satt med en rulle presentpapper som hon långsamt och njutningsfullt slet i stycken. Jag sket i det för det är som Anna säger att i bland är det värt att betala ett pris för att få vara i fred...Oj, nu kommer Anna hem, nu ska vi se vad hon säger........................
-Ååh sicken fin gran hihi!!
(*puh* godkänt!)



Notera den vackra julgransmattan. Den hade jag som bordsduk i min ungkarlslägenhet en gång i tiden. Herrejösses, tur att inte den mattan kan tala ;-).



I morgon blir det att åka ner och handla lite julmat och känna "julpulsen" på Knalleland (valium, ja tack!)

//C

Så var det dags för familjens överhuvud att fullgöra sin årliga plikt: Att ge sig ut och hugga en julgran! En julgran är inte bara ett litet barrträd som man bär in som motivator för extra dammsugning. Nej, en julgran är en manifestation av julandan och den glädje och värme som man upplever vid julfirandet i kärnfamiljens sköte. Ni som har sett "Ett päron till farsa firar jul" vet var jag menar. Nåväl, att ge sig ut i Sandaredsskogarnas snötyngda mörker och vidsträckta myrar där troll och vettar och annat otyg bor är något som måste göras så det vara bara att stryka grävlingfett på stövlarna, stoppa hartassen i fickan och lägga några katthår på vänster axel och så iväg. Efter en tids vandrande bland ruskigt fula granar hittade jag en som såg ut att kunna vara värdig. Men så drabbades jag av julgranssyndromet vilket är svårt att drabbas av mitt ute i skogen när det  börjar skymma. Julgranssyndromet är den medicinska termen för beslutsångets grundat på det klassiska faktum att så fort man valt ut en och "vritt i kull" den så vänder man sig om och hittar direkt en annan som är mycket bättre. Det kan drabba en överallt, i klädaffären, på jobbet, på krogen...
Jag letade i alla fall vidare och mycket riktigt så hittade jag en finare gran. HA! Rutinerat av mig att ha is i magen. Granen avverkades och släpades hem. Väl inne i garaget så bad jag Anna att komma ut för att ge sitt första (och berömmande) utlåtande. Anna komer ut i sin mysstass och röda foppatofflor, sätter händerna i sidorna och synar uppifrån och ner och säger:
-Jaha, där har vi ju en...liten gran.
-Vaddå, säger jag??!!
-Ja, alltså den är jättefin.
-...eller hur...

I morgon ska granen in och pyntas i alla fall och då blir det grejer. Alla vet ju att även rätt grova skavanker kan döljas med lite spackel och dekoration.



Julgranspynt i morgon alltså. Häng med!


//C

Igår var jag och Clara på besök hos farmor i Mossen. Clara är störtförtjust i att leka med hundarna och speciellt mopsen Hero eller Sir Henry R som han kallas ibland. Det är rätt kul att se dem tillsammans för de har ungefär samma storlek och stil: Glada, runda och go'a, ca 10 kg och äter allt som ligger på marken...
Clara fick ärva en gammal utrangerad mobiltelefon och det festliga är att så fort hon fick den i handen så slängde hon upp den mot örat och gick omkring och gaggade i den. Tydligen har hon observerat mamma (och pappa).



Mycket lek och stoj och Clara bjöd generöst på kex och var alltings medelpunkt innan hon gav bort kexet till mopsen som helt plötsligt övertog rollen som centralfigur. Något ovilligt ska väl tilläggas, för han äter ganska sakta och att samtidigt vara hårdbevakad av två andra hundar som också gillar kex - och är tre gånger så stora - kändes inte helt hundra.



Clara ville leka hela tiden och susade runt och tjattrade som ett skatbo i majsolen så hundarna kroknade en efter en. Som en sista desperat åtgärd att få igång mopsen igen så gav hon honom telefonen, men hennes kompis hade stängt butiken för den här gången.





//C

Nu är det hektiskt med alla juklappar och julpynt som ska fixas så det är tur att Clara är med och stöttar upp!

Vi började igår vid frukost med att lägga upp en plan och Clara lyssnade uppmärksamt....



Sen var det dags att köra igång och prova de olika leksakerna så att de håller måttet...



Men rätt som det var så hade tomtens lilla hjälpreda gått och lagt sig. Det blir det löneavdrag för!



Likadant var det förra året..



God Jul!

//C

Så var pepparkakshuset ihoplimmat och pimpat! Väldigt snyggt eller hur? Elementen limmades samman med smält socker och socker i flytande fas är jä...väldigt varmt. Gissa med som lyckades få lillfingret penslat med detsamma? Just det, Pappa Claes! Efter att ha utforskat ordförrådet ordentligt och spolat med kallt vatten i 10 min så var det värsta över. Nåväl, den uppmärksamme noterar att pepparkakshuset inte har  någon skorsten och det beror naturligtsvis på att det har fjärrvärme. Ett miljöriktigt val. Nästa år ska vi bygga en värmecentral också...
På bilden nedanför noterar vi att det står en kamel parkerad utanför huset. En intressant företeelse med tanke på att huset har snö på taket och fjärrvärme. Jag frågade Anna om tanken med kamelen och fick det självklara svaret att det fanns kameler i Palestina där Jesusbarnet föddes. Lätt överrumplad av denna sakrala anstrykning får man ju helt enkelt konstatera att pepparkakshuset har växt från bara ett pepparkakshus till en institution - en kulturell, tidsmässig och teknoekonomisk smältdegel.






Grodan var i storform i morse så en bild på henne är på sin plats.





//C

Så var det dags för att köra igång med bygget av ett pepparkakshus- något som ska bli en grundbult i den Nylénska jultraditionen. På grund av byggmaterialets beskaffenhet så går det inte att platsbygga ett pepparkakshus utan det är prefab och montering som gäller. Det första steget bestod alltså i att prefabricera väggar, tak och dörr. Hela familjen bidrog efter var och ens specifika färdigheter - Pappa Claes skötte mallning och glöggdrickning (en utmärkt uppgift för en skeppsbyggare), mamma Anna stod för arbetsledning och tillskärning av degen (ett svårt moment som ingen annan kvalificerade sig för) och Clara såg till att inga kastruller låg kvar inne i skåpet och störde. Hon hittade dessutom en rikigt rolig kastrull som man kan se igenom! Katternas bidrag var att med halvslutna ögon övervaka händelseförloppet på avstånd.


















Det fina med pepparkakshus är att man slipper dra el, vatten, avlopp, ventilation, skruva gips, flytspackla, sätta tätskikt och spika lister...

Planen är att montera och pynta ikväll så häng med och följ utvecklingen!

//C

...hade det det lite jobbigt emellanåt också. Skruttan har börjat med en ny grej  när hon äter - jag kallar den "kattfisken" för hon biter tag med framgaddarna (hon har ju inga andra förresten) i skeden och håller stenhårt. Varenda sked måste således bändas loss ur truten på henne. Clara tycker det är toppen att kunna bidra till mer interaktion med pappa under måltiderna än att bara gapa, tugga och svälja.



I pedagogiken ingår ju också att låta Clara äta själv. En del kommer in i munnen, men jag kan väl säga att när vi renoverar köket nästa gång så blir det helkaklat med golvbrunn! Hur som helst, lite slabbande ingår ju i showen och Clara levererar verkligen. Hon skojar till det ett par gånger genom att kasta skeden med mat på pappa. Kanon!

Nåväl, kul att jag kan glädja henne och jag antar att det var lite payback också för jag roade mig kungligt på hennes bekostnad häromdagen då hon fick gestalta Ringaren i Notre Dame ett slag. Haha, det är humor!





Vi var nere på BVC förut idag och gjorde tolvmånaderskontrollen och Clara  fick sin andra "gresaspruta". Jag hoppas att hon inte får feber. Första sprutan märktes inte så vi håller tummarna.

//C

Clara var med pappa ute och rensade i garaget idag. Hon hade sina galonbyxor på sig så att hon kunde sitta och provsmaka allting på marken utan att bli blöt. Lyckan var ju fullständig när hon fick tag i en bit wellpapp som hon njutningsfullt suttade på...
Den tjocka katten Fritz var med också och han skuttade runt och gjorde små hopp och rusher för att visa hur snabb och spänstig han är (om han bara vill!!). Clara ville utöka sina vyer och prova på mer av detta smörgåsbord som marken utgjorde och  stolpade iväg ut från garageuppfarten i bästa Forest Gump stil. Problemet är att uppfarten lutar ganska brant en bit ( i alla fall för en ettåring) så Clara gick fortare och fortare (pröva att springa med slalompjäxor) tills dess att hon trillade framlänges och slog skallen i backen med ett karaktäristiskt "knock". -Jäklar, tänkte pappa, det där gjorde ont. Mycket riktigt, medan Clara sätter sig upp hörs ett tydligt hissande ljud när hon fyller lungorna och sen kommer det...Vrålet! Lite synd om henne för näsan var rödriven och blodig och i pannan syntes en blå bulle som växte. Ont gjorde det, men frågan är om hon inte var mest förbannad för efter en halvminuts vyssjande och kavat intygande att det inte var något farligt som inträffat vänder hon ansiktet mot mig och tittar med en min som säger "säger du ja, gubbe" och sen var det färdigt. Det är pappas flicka det! Sårad men fortsatt i stridbart skick tultar hon iväg igen och hittar genast en stor bit av en papperssäck. Lycka!